Årssammanfattning 2026

Den 28 september 2019 åkte herrlaget ur division 3 nordvästra Götaland efter en minst sagt svag höst där man knappt tog en poäng. Från den truppen återfinns fortfarande en handfull personer som är aktiva och har olika nyckelroller i herrlaget och föreningen. Sedan dess har laget varit så nära att gå upp igen, tackat nej till en kvalplats, räddat kontraktet i sista minuten och tillbringat flera säsonger i tabellens ingenmansland. I framgångens stund är det alltid lätt att fortsätta blicka framåt, men ibland behöver man också blicka bakåt och påminna sig om varifrån man kommer. Det har stundtals varit rejält utmanande för herrlagsverksamheten, med ett begränsat antal spelare och en tränare som fått ringa runt i sista stund för att få ihop elva spelare till varje match.

Laget drog igång ovanligt tidigt, redan den 19 januari, med ett möte följt av träning och med siktet inställt på att förbättra fjolårets femteplats. Den ihållande vintern gjorde att försäsongen mestadels tillbringades i löparskorna eller på en ospelbar Guldheden Södra, med antingen en decimeter snö eller en matta lika hal som isen i Valhallas ishallar. Glädjande nog har vi fått läsa att kommunen ska rusta upp planen inför 2027. Vad det faktiskt mynnar ut i återstår dock att se, men förhoppningsvis innebär det att planen kan nyttjas även när temperaturen börjar närma sig nollan för det är väl bland annat det som är meningen med att ha en konstgräsplan? Förutsättningarna för att genomföra en försäsong med kvalitet fanns helt enkelt inte, och staben med huvudtränare Per Wingård i spetsen hade minst sagt mycket att fundera på inför seriepremiären.

Wingård, som successivt lett laget framåt med en nionde-, sjunde- och femteplats de senaste åren, pratade redan under fjolårssäsongen om att han ville spänna bågen, öka seriositeten något och verkligen se om laget kunde vara med och konkurrera om seriesegern. Undertecknad har haft många samtal med Wingård under säsongen, och det är särskilt ett som etsat sig fast extra tydligt. Det ägde rum några dagar före seriepremiären. Per ska ha uttryckt något i stil med: ”Jag kanske har gått ut för hårt med laget. Vi kanske bara ska vara det där roliga laget som tar fotbollen på skoj, tar någon bärs efter matcherna och inte satsar på något annat än hänga kvar.”

Det fanns all anledning att förstå den uppgivenhet som Wingård visade, efter att ha lagt ner så mycket tid och själ framför allt i laget men även föreningen. Gubbarna hade lyckats med konststycket att förlora mot division 7-laget Balltorp, kryssa mot Mölndal från sexan i Södercupen och vinna några enstaka matcher mot motstånd från division 4 och 5 utan att övertyga. Den enda ljuspunkten kom mot division 3-laget Näset, där laget höll ihop spelet i 60 minuter innan det till slut blev förlust med 3–0. Insatsen visade ändå att man kunde stå upp mot bättre spelande lag. I sitt genrep mot rivalen Guldheden IK skulle laget ställa upp med två olika elvor som skulle ”rulla ut” division 5-laget. I stället ställdes skorna ut, och laget blev fullständigt utskåpat. Efter 15 minuter stod det 3–0 och ingenting stämde.

När mer eller mindre alla andra lag i serien valde progression, valde Virgo regression. Med en enkel, rak och till viss del ganska cynisk fotboll skulle man bli ett pålitligt vinnande lag igen. I premiären borta mot Väster den 2 april var det därför försvaret, som sedermera skulle bli lagets signum, som prioriterades. Det blev en 0–4-seger, där Pfeiffers insats var en av årets bästa individuella prestationer och gav honom smeknamnet ”Cruyffer”. Laget fortsatte med sin spelidé, som periodvis inte var särskilt stimulerande att titta på, utan att ta hänsyn till kritiken om att spelet skulle vara tråkigt eller ensidigt. Det gav resultat, och efter sex omgångar hade man vunnit fyra matcher och kryssat två. Man hade visat att man var att räkna med och den potential som finns började leverera.

Inför mötet med Sandarna i omgång sju, påväg i bilen på väg till Gröna Vallen som blivit lagets nya favoritkonstgräsplan, skämtade jag med Erik Olsson, lagets veteran och mittfältsgeneral, om att vi kanske skulle göra en ”Invincible”, alltså gå igenom en hel säsong utan förlust. Olsson skrattade och hejdade mig med orden att vi nog fick ta det lite lugnt. Men sedan städades Sandarna av, och laget fortsatte att övertyga med segrar utan att förlora. Det är en sak att vinna matcher och hålla nollan i jämna tillställningar, men en helt annan att gå flera matcher i rad utan att släppa till en enda kvalificerad målchans. För så såg det faktiskt ut för Virgo vid flera tillfällen under våren.

Det tog på krafterna att bedriva träningar och samtidigt delta i en B-lagsserie medan en brinnande toppstrid pågick. Det hade satt sina spår, och laget höll på att gå på knäna inför sommaruppehållet. Trots det lyckades man med en av säsongens höjdpunkter när man besegrade toppkonkurrenten Fässberg för andra gången, i böljande 30-gradig värme och med ett sönderkört och slitet gäng. Extra roligt var det att spelarna som inte startar varje vecka utan som plikttroget ställt upp under hela året, tog sina chanser innan uppehållet och bidrog att laget skulle orka hela vägen.

Sommaruppehållet har alltid varit lagets akilleshäl, men den här säsongen kunde inte ens sex veckors ledighet stoppa laget. Man fortsatte att vinna i höstupptakten och besegrade Götaholm med hela 5–0. Där och då hade Virgo spelat 17 raka matcher i division 4 B utan förlust och inte förlorat en seriematch på 342 dagar. Då lyckades Kållered stoppa framfarten i en match som i efterhand skulle visa sig bli säsongens enda förlust, och just den som satte stopp för en ”Invincible”.

Förlusten kom i en match där laget spelade bra och levererade, men fick smaka på sin egen medicin. Kållered vann nämligen på samma sätt som Virgo hade vunnit så många matcher under året. Matchen blev också till slut skillnaden mellan första- och andraplatsen i serien. Laget vek aldrig ner sig efter käftsmällen, utan kryssade i omgången därefter mot Mölnlycke. Från perspektivet längst bak var det en fröjd att se hur väldrillat laget var där och då, trots att halva laget bestämt sig gå på en inställd konsert, så visste alla precis vad de skulle göra. Mölnlycke rullade och laget parerade varje drag som i en schackmatch utan tillstymmelse av att bli nervösa eller uppjagade. Därefter vann laget sedan sex raka matcher med en mer spelande och anfallsglad fotboll.

Det är just detta som har varit lagets styrka i år: att man kan vinna matcher på olika sätt. Laget kan ligga i försvar i 90 minuter och nöja sig med en enda chans, för man vet att den kommer att sitta. Kapaciteten och kvaliteten finns också för att rulla upp vilken motståndare som helst. Det handlar bara om att värdera när det är rätt läge.

Laget skrapade ihop 51 poäng och gjorde 46 mål framåt, det mesta laget åstadkommit sedan 2014. Man släppte endast in tio mål och höll nollan hela 14 gånger på 22 matcher i division 4 B. I det efterföljande kvalet vann man två matcher och spelade en oavgjord, vilket innebar avancemang med sju poäng, åtta gjorda mål och fyra insläppta.

Totalt 29 spelare bar de eleganta rödsvarta tröjorna under säsongen, i åldrarna 19–44 år. På 25 matcher vann laget 17, spelade sju oavgjorda och förlorade endast en. Man höll hela 15 nollor och noterades för en målskillnad på 54–14. Under två perioder höll laget nollan i över 400 minuter och låg endast under i två matcher under hela säsongen, sammanlagt i ungefär 45 minuter.

Lukas Bäckström vann den interna skytteligan med tio mål, medan Engdahl spelade flest minuter i ett lag som har kallats allt från fotbollsterrorister till andra mindre smickrande öknamn. Trots allt detta står laget där med huvudet högt och kan titulera sig vinnare av seriens Fair Play-liga.

Engdahl, Viklund och Fredriksson har räddat det de ska och lite till de dagar det har krävts, medan Scherman har kastat sina inkast och varit en ledarfigur under hela säsongen. Svensson bad hela laget om ursäkt efter sin insats mot Balltorp, men svarade sedan med att få sitt genombrott i seniorfotbollen och bli en av lagets främsta spelare. Lidh missade halva säsongen på grund av skada, fjolårets spelare gjorde ingen besviken när han väl var tillbaka.

Jönsson har glidtacklat sig fram genom året och tagit stora steg mot att bli en mer komplett spelare. Erik ”Kerken” Kerkenberg har hoppat in i såväl tacksamma som, framför allt, otacksamma lägen och städat upp. Han har alltid gjort det bra och ska i ärlighetens namn ha ett större erkännande för sina insatser. En annan som inte fått tillräckligt med kredd är Hans ”Hasse” Bergström, lagets eminenta materialare och allt-i-allo, som sett till att tejpen är på plats och strumporna vikta åt rätt håll, så att TikTok-generationen är nöjd och inte gnäller och klappar ihop.

Hade ungdomen sprungit ikapp Ekdahl? Den frågan ställde sig många inför säsongen, när maskineriet verkade börja ta slut och skadorna kom alltmer frekvent. Så fel vi hade. Ekdahl knäppte alla på fingrarna, för när andra värderade fel, värderade han rätt och fattade beslut som gynnade lagets balans.

Hake har knappt synts till på Mossens IP under träningstid de senaste två åren, och när han väl dyker upp har han tagit fel på tiden. Men vad gör det när han levererar insatser mer eller mindre varje vecka som ger glimtar av hur skicklig den forne Oddevoldmittfältaren var under sin prime.

Olsson, i den regndränkta vita bortadressen tryckande mot den vältrande kroppen i matchen mot GFF vittnar om en professionalism ut i fingerspetsarna. Olsson tummar aldrig på en enda centimeter och har med sin ödmjukhet och beslutsamhet, stängt mitten eller agerat murbräcka som striker.

Aldin Mandal har outtröttligt stått där varje vecka med sin iPhone och dokumenterat laget, så att nära och kära, från Trelleborg i söder till Umeå i norr, ska kunna följa framfarten oavsett var de befinner sig. Sevärda spelare som Kasemo och Rydén har kommit och gått på sina egna premisser, men har funnits där och gjort insatser som i slutändan varit avgörande i de matcher de spelat.

Jernberg har legat och lurat hela säsongen och petat in de mål som den måltjuv han är, och därmed utgjort ytterligare ett alternativ i anfallsspelet. Oscar ”Lunkan” Lundkvist tog knappt en tröja under de första tio omgångarna och fick inte ens nöja sig med bänken, utan att yttra ett enda klagomål. Något han för övrigt aldrig uttryckligen gjort under något av sina år i Virgo. Trots detta klev han fram och spelade något av sitt livs bästa fotboll under hösten. Han blev en nyckel i offensiven med sin flytande nummer tio roll och känsliga vänsterfot, och är en av höstens spelare.

Linus Langer tränade intervaller på löparbanorna en sommardag och stötte då på en virgoit från damlaget. Ett samtal under ett styrelsemöte senare om en före detta division 1-spelare som ville börja spela fotboll igen ledde till att ett Instagrammeddelande skickades omedelbart. Bara några dagar senare, utan att ens ha satt sin fot i klubbstugan, var Langer klar och tog en tröja under hela hösten.

OB har jagat sönder varenda motståndare och täckt samtliga millimeter på Mossens matta, både som slitvarg och spelfördelare. Bergman har lojalt tagit de chanser han fått, och vid firandet blev det än tydligare när han sa: ”Det spelar ingen roll hur mycket jag spelar nästa år, jag ska vara kvar ändå.”

Victor ”Posten” Christenson har slagit sina patenterade trivelapassningar och gjort dem till sitt eget kännetecken. Österberg kom in piggt efter sommaren och blev ett tillskott. Andra har bidragit på andra sätt. Borglin-Andersson, Holmgren, Ivarsson, Angel, Gegö, Dziike och Strandstierna har alla fyllt ut, bidragit till ett levande omklädningsrum och varit sett till att det gått att genomföra både matcher och träningar som faktiskt ger något. Ovdahl kom in och fick men för livet efter inkilningen på den årliga Lisebergs dagen i Maj. Sedan stod han för en heroisk insats mot Gårda borta och hjälpte laget innan han gick tillbaka och räddade kvar Lunden i trean.

Pfeiffer har snurrat och hållit i bollen, rullat in målen och framför allt varit en spelare som satt laget före sig själv i varje situation. Kapten Lukas Bäckström huserade på mitten i början, men insåg snabbt att det fanns ett överflöd av kompetenta mittfältare i laget och att hans fotbollsförmågor skulle vara betydligt mer lämpade för en anfallsposition. Och visst var de det. Tio mål och den viktiga uppspelspunkt som laget sökte, men framför allt besitter han den där särskilt viktiga egenskapen: att kliva fram när det verkligen behövs.

Det finns många, och för den delen olika, spelare som har klivit fram varje vecka och flera som aspirerar på utmärkelsen Årets spelare. Trots detta går det inte att komma ifrån att Fabian Ekblom som dök upp på en av de snötäckta träningarna och efter bara ett pass med självklarhet sa ”Klart jag ska spela här”. Fabbe kom att bli en av de viktigaste pusselbitarna och med sin följsamhet och brytningssäkerhet. Föreningen tackar de lag från högre upp i divisionerna som inte bemödade sig att ens svara på Ekbloms förfrågan om provträning inför flytten från Västerås. Tillsammans med Jonathan ”Tina” Törner, som gjort allt han kan för att missa matcher genom att boka in sig på jobbpass under matchdagar, så är den Superettan-meriterade backen med sin blick för spelet, sitt huvudspel och sitt precisa passningsspel vansinnigt bra. Tillsammans bildar dom kronan på verket i försvarsspelet.

Assisterande tränaren Martin ”Hulte” Hulterström, som varit i föreningen i flera år och tog med sig ledarerfarenhet, taktiska direktiv och sin lättsamma personlighet, var förmodligen den pusselbit och röst som kompletterade Wingård och gjorde att laget kunde ta nästa steg. Linus Hysén har ansvarat för fasta situationer, höjt rösten och tagit snacket med spelarna när det behövts. Men framför allt har han obekymrat bjudit på bodyshots vid klubbstugans bardisk. Det är sådant som bygger sammanhållning, menar Hysén själv.

Det är också just det som gör att Virgo spelar i division 3 nästa år igen. Sammanhållningen och laget, där spelarna har underkastat sig en spelmodell många stunder som är betydligt mer begränsad än vad de egentligen är kapabla till, men som gjort att alla dragit åt samma håll för att bli vinnande lag igen. Det självklara intresset för spelare som gör det bra kommer alltid att finnas och Virgo sätter som bekant aldrig käppar i hjulet för någon, även om det sker utanför frimånaden. Trots intresset för en del så är det i skrivande stund samtliga som aviserat man ämnar fortsätta under 2027.

Under året har jag hört historier från spelare om att Virgo är en av anledningarna till att man inte flyttade hem till sin hemstad. En annan berättar om att han hade ont i magen inför varje träning under två års tid innan han kom till Johanneberg. En tredje talar om att han aldrig haft så roligt i ett fotbollslag. Det är också just det som gör att det inte är med en förhoppning, utan snarare med en övertygelse om att både laget och föreningen är bättre förberedda att lämna Göteborgsfotbollen och inta nationella division 3 än de var den där höstdagen på Jonsereds IP den 28 september 2019.

Tack till alla er som stöttat laget genom året. Vi syns 2027.

Daniel Engdahl

Kommentarer

Per Wingård Igår, 20:20

Vilken fantastisk sammanfattning. Snyggt Danne!
Mia Igår, 20:58

Otrolig läsning! Vilket gäng och stort grattis till avancemang!